Cypernfrågan

På grund av sin strategiska position har Cypern genom åren koloniserats av några av östra Medelhavets mäktigaste kolonialmakter. Storbritannien var den sista kolonialmakten som 1878 ockuperade Cypern. De tog över ön efter det Ottomanska riket. Cyprioter, grekisktalande liksom turkisktalande, hade fridfullt bott och arbetat sida vid sida i århundraden.

Grekcyprioterna hade alltid närt en önskan om nationell självbestämmanderätt, men det var en önskan som Storbritannien i mellankrigstidens Europa inte uppfyllde. Före andra världskriget kunde de turkcypriotiska ledarnas politik sammanfattas som motsatsen till grekcyprioternas nationella strävan. 1943 bildades det första turkcypriotiska partiet, KATAK (partiet för den turkiska minoritetens beskydd), som stödde ett fortsatt brittiskt kolonialstyre. Året därpå bildades Turkiska nationalistpartiet, som ideologiskt inspirerades av den turkiska republiken.

Det som senare kom att benämnas Cypernfrågan började under åren strax efter andra världskriget. Tidens strömningar ledde till ett ökat allmänt intresse för självbestämmanderätt och detta i sin tur ledde till en vändpunkt för det koloniala systemet. När grekcyprioternas begäran om självbestämmanderätt ignorerades, inledde de 1955 en väpnad kamp för att befria landet från kolonialmakten. Oförmögna att göra något åt befrielserörelsen på Cypern började Storbritanniens regering att bearbeta Turkiet och uppmuntrade Ankara att ingripa. Turkiets Cypernpolitik hade fram till 50-talets början inneburit att man stöttade ett kolonialt status quo. Nu riktade man istället in sig på en delning av ön på etniska grunder. Professor Nihad Erim, som av Turkiets premiärminister Adnan Menderes utsetts att utforma en ny Cypernpolitik, lade i november 1956 fram ett förslag som innebar att Cypern geografiskt skulle delas och att folkgrupper skulle förflyttas. Detta förslag på ren och skär etnisk rensning skulle resultera i två separata politiska enheter, en grekisk och en turkisk, som var för sig skulle enas politiskt med Grekland respektive Turkiet. Avslutningsvis föreslogs att Turkiet skulle vara delaktigt i säkerheten på den grekiska delen av ön.

Professor Erims förslag låg till grund för Ankaras politik under de kommande 20 åren. Den turkcypriotiska nationalistiska ledningen blev i praktiken ett instrument för genomförandet av Turkiets politik på Cypern. Turkiska nationalistpartiets politiska lappkast speglades i att de bytte namn till "Cypern är turkiskt-partiet". Vidare hjälpte turkiska officerare till att etablera hemliga turkcypriotiska organisationer, först Volkan och senare TMT. Medlemmarna värvades i första hand från den paramilitära säkerhetsstyrka som kolonialmakten bildade. Säkerhetsstyrkan bestod enbart av turkcyprioter och dess mål var att bekämpa den grekiska nationalrörelsen. Med siktet inställt på totalt inflytande över turkcyprioterna drev TMT en mordisk terrorkampanj mot sina landsmän i fackföreningarna, de främsta institutionerna där grek- och turkcyprioter samarbetade för en gemensam politisk och social sak. TMT:s ledare sökte därför en konflikt med grekcyprioterna som en del i strategin att dela ön.

Till följd av sammanstötningar mellan folkgrupperna och ett förslag från Storbritanniens regering på delning gick 1958 den grekiska nationalrörelsen, anförda av ärkebiskop Makarios, med på en lösning med begränsad självständighet utarbetad i Zürich av Greklands och Turkiets regeringar.

I synnerhet konstitutionen klassade folk som greker eller turkar. Valbara positioner tillsattes genom skilda val. I varje stad bildades skilda kommunstyrelser och för alla offentliga poster skulle skilda val hållas. Poster som tillsattes genom utnämningar eller befordran, inom exempelvis civilförvaltning och polis, skulle representeras av greker och turkar i förhållandet 70-30. I armén blev motsvarande förhållande 60-40. Presidenten benämndes grek och vicepresidenten turk, var och en vald av sin respektive folkgrupp. Turkcyprioterna hade dessutom vetorätt både inom den verkställande och inom den lagstiftande makten. Den turkiske vicepresidenten kunde blockera presidentens beslut, medan det i representanthusets finans-, civil- och vallagstiftning krävdes separat majoritet hos båda folkgruppernas representanter.

Den turkcypriotiska ledningen utnyttjade till fullo sin konstitutionella rättighet att blockera regeringsbeslut och därigenom göra den unga republikens administration svårhanterlig och ineffektiv. Det bakomliggande motivet presenterades i två hemligstämplade dokument som hittades i december 1963 på Niazi Plumers kontor. Niazi Plumer var en av tre turkiska ministrar i regeringen. Dokumenten täckte perioden oktober 1959 till oktober 1963 och förklarade mycket detaljerat den turkcypriotiska ledningens politik. Enligt denna var 1959 års överenskommelser bara ett steg på vägen mot en delning. (Kopior på båda dokumenten finns som bilagor 8 och 9 i det memorandum som Cyperns utrikesminister överlämnade till underhusets utrikeskommitté den 27 februari 1987).

Efter att representanthusets turkiska medlemmar avslagit budgeten, beslutade sig president Makarios 1963 för att överlämna ett förslag om ändringar i konstitutionen till den turkcypriotiske vicepresidenten. Trots att förslaget syftade till att ta bort vissa element som orsakade spänningar mellan de båda folkgrupperna och som hindrade landets utveckling, motsatte sig regeringen i Ankara förändringarna rakt av, till och med innan turkcyprioterna fått en chans att titta på dem. Den turkcypriotiska ledningen följde Ankaras exempel.

I december 1963 ökade spänningarna sedan turkcypriotiska poliser misstänkta för vapendistribution vägrat att överlämna sina bilar till myndigheterna för inspektion. Samma månad bröt en väpnad konflikt ut på Cypern. Den turkcypriotiska ledningen krävde öppet en omedelbar delning av ön, turkiska poliser och tjänstemän drog sig tillbaka från sina poster och Ankara hotade att invadera. Regeringen försökte avstyra revolten när det stod klart för dem att republikens existens hotades, men det var inte mycket de kunde göra för att förhindra att beväpnade civila från båda sidor drabbade samman. Tillfällena då dessa aktivister misslyckades med att skilja på stridande och ickestridande fläckar konflikten med sekteriskt våld och oskyldiga döda hos båda folkgrupperna.

Trots att de turkcypriotiska nationalistiska ledarna själva bar stor skuld till den politiska situationen använde de dessa tragiska men isolerade händelser i sin propaganda: de två folkgrupperna kan inte leva tillsammans. Ett stort antal turkcyprioter drog sig undan i enklaverna, delvis som en konsekvens av fientligheterna men mest på grund av att deras nationalistiska ledning försökte få till stånd en faktisk delning av ön. Genom att göra detta vände sig de turkcypriotiska nationalistledarna mot de egna medborgare som trodde på ett samarbete mellan de båda folkgrupperna.

Redan före krisen julen 1963, i april 1962, hade de båda redaktörerna för den turkiskspråkiga tidningen "Chumhuriet", som förespråkar samarbete mellan folkgrupperna, blivit nerskjutna under omständigheter som pekade mot att det skulle vara TMT. I april 1965 mördade TMT en annan prominent turkcypriot, ledaren för det bikommunala fackförbundets turkiska sektion. Denna linje med mordhot mot anhängare av samarbete mellan folkgrupperna fortsatte genom åren av självständighet.

Grundandet av enklaver följde inte alltid det turkiska folkets fördelning. Turkarna försökte, med viss framgång, ockupera strategiskt viktiga platser, såsom Kokkina-enklaven på norra kusten via vilken militärer och militärmaterial transporterades till ön från Turkiet och det medeltida slottet S:t Hilarion, som dominerar vägen mellan huvudstaden Nicosia och kuststaden Kyrenia. Den största enklaven grundades av turkiska militärer som genom att öppet trotsa garantiavtalet, övergav militärförläggningen och slog sig ner norr om huvudstaden. På så vis skar man av förbindelsen mellan Nicosia och Kyrenia. För Turkiet var alltså dessa första enklaver i första hand fästen utifrån vilka den planerade invasionen underlättades. Och faktiskt, då den cypriotiska regeringen i augusti 1964 försökte hålla Kokkina-fästet bombade det turkiska flygvapnet nationalgardet och de intilliggande grekiska byarna med napalm och hotade att invadera.

Enklavernas syfte var också att dela de båda folkgrupperna åt. Trots den turkiska ledningens försäkran att det var för folkets eget bästa innebar den påtvingade segregationen avsevärt ekonomiskt och socialt lidande för turkcyprioterna. Detta noterades även i FN:s generalsekreterares rapporter om Cypern:

"Eftersom den turkiska ledningens politiska övertygelse innebär fysisk och geografisk separation av folkgrupperna är det inte troligt att de uppmuntrar turkcypriotisk verksamhet som kan tolkas som en annan politisk linje. Resultatet är en till synes avsiktlig hållning med självsegregation från turkcyprioternas sida (S/6426, rapport från 650610, s. 271)."

Krav på fred och försoning med grekcyprioterna tystades. Så sent som 1973 tvingades ledaren för det Republikanska Partiet, Eichan Berberoglu, som bestämt sig för att ställa upp mot Rauf Denktash i valet, att stå tillbaka på grund av påtryckningar från den turkiske ambassadören och TMT.

I och med den statskupp som militärjuntan i Aten iscensatte 15 juli 1974 mot president Makarios folkvalda regering fick Turkiet en ursäkt att införa sina delningsplaner. Under förevändning att de agerade under artikel 4 i garantiavtalet invaderade beväpnade turkiska styrkor Cypern i full skala den 20 juli. Trots att invasionen bröt mot alla internationella lagar och förordningar, inklusive FN-stadgan, fortsatte Turkiet med att ockupera den norra delen av ön och tömma den på dess grekiska invånare. Vid slutet av 1975 hade även de turkcyprioter som bodde i de regeringskontrollerade områdena begivit sig till den del av Cypern som ockuperas av Turkiet. På så sätt hade Ankaras 20 år gamla politik, delning av ön och fördrivning av befolkningen, förverkligats. Förlusterna i människoliv räknat var enorma. Tusentals grekcyprioter dödades eller lemlästades av den invaderande turkiska armén. Därutöver är än idag ca 1500 personers öden okända och de saknas fortfarande. 1493 av dessa fall har överlämnats för utredning till kommittén för saknade personer som arbetar under FN:s överinseende. Av Cyperns hela areal ockuperade turkisk militär 36 %, vilket motsvarar 70 % av den ekonomiska potentialen. En tredjedel av grekcyprioterna blev flyktingar i sitt eget land och förvägras än idag av den turkiska ockupationsmakten rätten att återvända till sina hem. I ett försök att förändra öns befolkningsstruktur har Ankara hämtat ca 114 000 bosättare från turkiska Anatolien. På grund av den turkcypriotiska massutvandringen från det ockuperade området är nu det totala antalet turkiska soldater och bosättare större än antalet kvarvarande turkcyprioterna.

FN har i flera av generalförsamlingens och säkerhetsrådets resolutioner krävt att Cyperns självständighet, enighet och territoriella integritet respekteras, att flyktingar tillåts återvända till sina hem och att alla utländska trupper skall dras tillbaka från ön. Alla dessa resolutioner har konsekvent ignorerats av Turkiet och den turkcypriotiska ledningen. Grunden för en lösning på Cypernfrågan finns i två överenskommelser (High Level Agreements). Båda överenskommelserna, den första i februari 1977, mellan president Makarios och den turkcypriotiske ledaren Rauf Denktash, och den andra i maj 1979, mellan president Kyprianou och Rauf Denktash, skrevs under under överinseende av FN:s generalsekreterare och medger en lösning på frågan i enlighet med FN:s resolutioner.

Det mest slående beviset på Turkiets ovilja att samarbeta för en lösning i linje med FN kom 15 november 1983. För att befästa sitt grepp om den ockuperade delen utropade den turkcypriotiska ledningen ensidigt området som en egen stat under namnet "Turkiska Republiken Norra Cypern" ("TRNC"). Trots att denna handling har fördömts av FN och att inget annat land än Turkiet har erkänt denna illegala utbrytarstaten fortgår situationen.

Trots att upprepade förhandlingar under FN:s överinseende har hållits sedan 1977 har ingen lösning uppnåtts eftersom Turkiet vägrar att följa FN:s resolutioner. I januari 1989 lade Cyperns regering fram "Utkast till grundandet av en federal republik och en lösning på Cypernfrågan" som följer FN:s Cypernresolutioner och de båda överenskommelserna (High Level Agreements). Ytterligare ett bevis på regeringens vilja att arbeta för en lösning på frågan gav president Clerides i sina förslag den 17 december 1993. Enligt dessa var republiken villig att hemförlova nationalgardet och lämna alla vapen i FN:s fredbevarande styrkas (UNFICYP) händer.

Turkiet fortsätter att ignorera den internationella opinionen och insisterar på att följa en politisk linje som legaliserar det status quo som de med militär kraft tvingat fram och som omvärlden anser oacceptabelt. Genom att göra detta fortsätter Turkiet att kränka cyprioternas mänskliga rättigheter och agerar således mot domar och åsikter från de tyngsta internationella instanserna. Ett viktigt mål, Loizidou mot Turkiet, har prövats i Europarådets domstol för mänskliga rättigheter. I två på varandra följande domar har Turkiet befunnits skyldigt till att ha nekat Loizidou rätt att besöka sin egendom i det ockuperade Kyrenia. Turkiet är därmed skyldigt betala skadestånd. I en dom 10 maj 2001 (Cyperns fjärde mål mot Turkiet) befann samma domstol Turkiet skyldigt till grov kränkning av de mänskliga rättigheterna i de ockuperade delarna av Cypern.

På utrikesministeriets hemsida finns mer information om Cypernfrågan (på engelska), till exempel:

• Den senaste utvecklingen
• FN:s Cypernresolutioner
• Saknade personer
• Personer isolerade i enklaver
• Illegala förändringar av befolkningsstrukturen
• Förstörelse av kulturarv
• Politisk situation i de ockuperade områdena
• Policy gentemot turkcyprioterna
• Kontakter mellan folkgrupperna
• Relationer till UNFICYP

Läs också om:

Den illegala exploateringen av grekcypriotiska fastigheter i den ockuperade delen av Cypern.

Konsument Europa om att köpa fastigheter på Cypern.

Den illegala deklarationen av TRNC (pdf) 1983. En aggressionshandling av Turkiet mot Republiken Cypern.

                                                                                                               upp

    photos from Cyprus »