Cypern och EU

Historisk översikt

Europeiska kommissionens utlåtande om Cyperns ansökan om medlemskap i EU från 1993 innehåller bland annat följande passage som visar på ett gammalt band mellan Cypern och Europa: "…Cyperns geografiska läge, de starka band som i tvåtusen år hållit ön kvar vid själva källan för europeisk kultur och civilisation, innerligheten i det europeiska inflytande som är uppenbart i det cypriotiska folkets värderingar och i dess kulturella, politiska, ekonomiska och sociala liv, dess rika kontakter med unionen inom en rad områden. Allt detta skänker utan tvivel Cypern dess europeiska identitet och karaktär och bekräftar att landet är väl lämpat att vara en del av gemenskapen."

Cypern slöt ett associationsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) 19 december 1972, vilket trädde i kraft 1 juni 1973. Fullföljandet av detta tvåstegsavtal skulle få till stånd en tullunion inom 10 år. Syftet med avtalet, vilket innehöll överenskommelser om samarbete inom handel, ekonomi och teknik som skulle gynna hela befolkningen på ön, var att stärka och utvidga handeln och de ekonomiska relationerna mellan Cypern och Europeiska gemenskapen.

Den främsta åtgärden i avtalets första fas var att gradvis reducera tullen på industri- och jordbruksprodukter. Denna fas skulle gälla till och med juni 1977, men förlängdes till slutet av 1987 då ett tilläggsprotokoll undertecknades för genomförandet av fas två.

Tilläggsprotokollet, som skulle bana väg för det successiva förverkligandet av en tullunion, trädde i kraft 1 januari 1988 och innebar en reduktion av Cyperns tullavgifter och kvantitativa restriktioner på industriprodukter (förutom på bensinprodukter och 15 kategorier med känsliga produkter) och på 43 jordbruksprodukter vilka omfattades av associationsavtalet. Dessutom innebar protokollet att Cypern antog unionens gemensamma tulltariff, att man harmoniserade konkurrens- och statsstödspolitiken med EG:s motsvarande politik samt att man approximerade lagarna inom dessa områden.

Protokollets andra fas sörjde för att ta bort alla återstående hinder för handel med produkter inbegripna i tullunionen, den fria och obegränsade rörligheten av industri- och jordbruksprodukter samt införandet av den politik som krävdes för att fullständiga tullunionen. Men med tanke på att anslutningsförhandlingarna påbörjades i mars 1998 ansåg man det onödigt att starta ytterligare förhandlingar för att införa denna andra fas.

Ansökan om medlemskap – strategi inför anslutningen

Den 3 juli 1990 lämnade Cypern in en ansökan om medlemskap till dåvarande EEG. Efter en utförlig granskning av ansökan publicerade Europeiska kommissionen den 30 juni 1993 sitt utlåtande (Avis) om Cyperns ansökan. Kommissionen erkände Cyperns europeiska identitet och karaktär såväl som dess lämplighet att tillhöra EEG. Utlåtandet stadfäste också att Cypern uppfyller kraven för medlemskap och lämpar sig som medlem i EEG.

Europeiska rådet bekräftade detta utlåtande helt och fullt den 4 oktober 1993 då de bland annat uttalade att "rådet stöder kommissionens synsätt vilket var att föreslå, utan att invänta en fredlig, balanserad och varaktig lösning på Cypernfrågan, att med alla i associationsavtalet till buds stående medel, i tätt samarbete med Cypern, hjälpa till vid Cyperns ekonomiska, sociala och politiska övergång mot en integrering i Europeiska unionen."

De diskussioner som kommissionen därefter inledde med Cypern inom ramarna för utlåtandet började 1993 och avslutades 1995. Med anledning av dessa diskussioner tillsatte Cypern 23 arbetsgrupper som fick till uppgift att bekanta sig med varsitt avsnitt i gemenskapens regelverk (acquis communautaire), med vilket Cypern skulle harmonisera sina lagar och anpassa dem till EU:s.

Vid sitt möte på Korfu den 25 juni 1994 framhöll Europeiska rådet att nästa utvidgningsfas skulle inkludera Cypern och Malta. I Essen den 10 december samma år bekräftade rådet på nytt att nästa utvidgningsfas skulle inkludera Cypern och Malta.

Den 6 mars 1995 bekräftade EU:s råd för allmänna frågor på nytt Cyperns lämplighet att inträda i unionen. Man föreslog att anslutningsförhandlingarna skulle börja sex månader efter det att 1996 års regeringskonferens avslutats, för att kunna ta resultatet av denna i betraktande.

Därefter formulerades en strategi inför anslutningen för att förbereda Cypern för dess inträde i EU. Denna innehöll bland annat upprättandet av en strukturerad dialog mellan parterna. Dialogen har bland annat hjälpt Cypern att harmonisera lagstiftning, politik och tillämpning i enlighet med gemenskapens regelverk och förbereda landet för en smidig övergång till medlemskap. Cypern har också varit till fullo delaktiga i vissa av EU:s utbytesprogram, t.ex. Leonardo da Vinci, Socrates och Ungdom för Europa (Youth for Europe).

Beslutet den 6 mars 1995 gav relationen mellan Cypern och EU ny kraft och förde utsikterna om anslutning närmare verkligheten samtidigt som EU förberedde sig på nästa utvidgningsfas.

Den 15 juli 1997 antog Europeiska kommissionen "Agenda 2000" som förutom förslag om framtida utveckling av unionens politik även innehåller passager som relaterar till situationen på Cypern. Kommissionen bekräftade på nytt sin uppfattning i utlåtandet från 1993 och tillade "…den överenskomna tidpunkten för början på anslutningsförhandlingarna med Cypern  betyder att dessa kan börja även om en politisk lösning [på Cypernfrågan] ej har uppnåtts…om inga framsteg i frågan om en politisk lösning har gjorts när anslutningsförhandlingarna skall starta, kommer förhandlingarna att inledas med Republiken Cyperns regering som enligt internationell lag är den enda erkända makten."

Vid Europeiska rådets möte i Luxemburg 12-13 december 1997 beslutades att en ny utvidgningsfas med de tio kandidatländerna från Central- och Östeuropa skulle inledas, vilken inkluderade en förbättrad strategi inför anslutningen och ett särskilt stöd till kandidatländerna före anslutningen. Det beslutades att förhandlingar skulle inledas med Cypern, Ungern, Polen, Tjeckien, Estland och Slovenien. Dessa påbörjades 31 mars 1998.

Rådet beslutade också att inrätta en Europeisk konferens med avsikt att föra närmare varandra de 15 medlemsstaterna i unionen och "de europeiska stater som har viljan att ansluta sig till den och som delar dess värderingar och har samma inrikes- och utrikespolitiska mål".

Den 12 mars 1998 inbjöd Cyperns president turkcyprioterna att utse representanter till förhandlingarna om Cyperns anslutning till EU. Inbjudan välkomnades och stöddes av alla EU-medlemsstater, men den turkcypriotiska ledningen avslog inbjudan.

Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors 10-11 december 1999 underströk rådet "att en politisk lösning underlättar Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Om ingen lösning har uppnåtts vid slutet av anslutningsförhandlingarna kommer rådets beslut om anslutning att fattas utan att ovanstående utgör något villkor. Härvid kommer rådet att beakta alla relevanta faktorer." Slutsatserna i Helsingfors klargjorde därmed att om ingen politisk lösning uppnåtts på Cypernfrågan så är det ändå inget hinder för ön att ansluta sig till EU.

Den 8 december 2000 i Nice uttryckte Europeiska rådet sitt starka stöd för Förenta Nationernas generalsekreterares försök att uppnå en lösning på Cypernfrågan i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner och på så vis på ett positivt sätt slutföra vad som påbörjats i Helsingfors 1999. Slutligen vädjade rådet till alla inblandade parter att anstränga sig för att bidra till detta.

I Göteborg 15-16 juni 2001 definierade Europeiska rådet tydligt tidsramen för de första anslutningarna. Detta för att EU skulle kunna fastställa vilka framsteg som hittills gjorts i anslutningsförhandlingarna och för att kunna sätta en deadline för de kandidatländer, inklusive Cypern, som redan var tillräckligt förberedda. Europeiska rådets möte i Göteborg fastställde att utvidgningen är oåterkallelig, att "vägkartan" är basen för en framgångsrik avslutning av anslutningsförhandlingarna samt att det främsta målet är att kandidatländerna, som fullvärdiga medlemmar, skall delta i 2004 års val till Europaparlamentet.

Vid Europeiska rådets möte i Laeken 14-15 december 2001 betonade EU att man var fast besluten att framgångsrikt ha slutfört anslutningsförhandlingarna med kandidatländerna vid utgången av år 2002, så att dessa länder skall kunna delta i 2004 års val till Europaparlamentet som fullvärdiga medlemmar. Man poängterade också att kandidatländerna även fortsättningsvis kommer att värderas utifrån egna meriter i enlighet med differentieringsprincipen. Europeiska rådet instämde med kommissionens rapport som ansåg att om anslutningsförhandlingarna och reformerna i kandidatländerna fortsätter i samma takt så kommer Cypern, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien och Slovenien att vara klara för anslutning inom den givna tidsramen.

Europeiska rådets möte i Sevilla 21-22 juni 2002 bekräftade ånyo EU:s beslut att slutföra anslutningsförhandlingarna med Cypern, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien och Slovenien före utgången av år 2002 om dessa länder är redo. Man upprepade också att målet fortfarande är att dessa länder skall delta i 2004 års val till Europaparlamentet som fullvärdiga medlemmar.

Utvidgningen var en viktig del av Europeiska rådets möte i Bryssel 24-25 oktober 2002 under Danmarks ordförandeskap. I ordförandeskapets slutsatser godkänner unionen "kommissionens slutsatser och rekommendationer enligt vilka Cypern, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien uppfyller de politiska kriterierna och kommer att vara i stånd att uppfylla de ekonomiska kriterierna och åta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför från och med början av 2004." Unionen bekräftade också beslutet att slutföra anslutningsförhandlingarna med ovanstående länder vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 samt att skriva på anslutningsfördraget i Aten i april 2003.

Den långa och mödosamma processen med anslutningsförhandlingar slutfördes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 12-13 december 2002. Här togs det historiska beslutet att anta Cypern och de andra nio kandidatländerna som fullvärdiga medlemmar i unionen från och med maj 2004. Faktum är att Cypern var det första landet som slutförde anslutningsförhandlingarna inom den givna tidsramen.

I sitt beslut i Köpenhamn påpekade Europeiska rådet att " Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 inleddes en ambitiös process för att överbrygga gamla konflikter och motsättningar i Europa. Vi har i dag kommit fram till en ny, historisk milstolpe när vi fullföljer denna process genom att slutföra anslutningsförhandlingarna med Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Unionen ser nu fram emot att välkomna dessa stater som medlemmar från den 1 maj 2004. Det som nu har uppnåtts är ett bevis på den gemensamma beslutsamheten hos Europas folk att samlas i en union som har blivit en drivkraft för fred, demokrati, stabilitet och välstånd på vår kontinent. Som fullvärdiga medlemmar i en union som bygger på solidaritet kommer dessa stater att fullt ut spela sin roll vid utformningen av det europeiska projektets fortsatta utveckling."

Europeiska rådet poängterade också att "övervakning fram till anslutningen av de åtaganden som de anslutande staterna gjort kommer att ge dem ytterligare vägledning i deras strävanden att åta sig det ansvar som är förenat med medlemskap och ge nödvändiga garantier till de nuvarande medlemsstaterna. Kommissionen kommer att utarbeta de förslag som behövs på grundval av övervakningsrapporterna. I skyddsklausuler föreskrivs åtgärder för att möta oförutsedda händelser som kan inträffa under de tre första åren efter anslutningen. Europeiska rådet välkomnar dessutom åtagandet att fortsätta övervakningen av framstegen inom den ekonomiska politiken, budgetpolitiken och strukturpolitiken i kandidatstaterna inom ramen för de befintliga processerna för samordning av den ekonomiska politiken."

I Köpenhamn betonades också att "unionen har genom att framgångsrikt slutföra anslutningsförhandlingarna uppfyllt sitt åtagande att de tio anslutande staterna skall kunna delta i 2004 års val till Europaparlamentet som medlemmar. I anslutningsfördraget kommer det att föreskrivas att kommissionsledamöter från de nya medlemsstaterna skall ingå i den nuvarande kommissionen från anslutningsdagen den 1 maj 2004. När en ny ordförande för kommissionen utsetts av Europeiska rådet kommer det nyvalda Europaparlamentet att godkänna en ny kommission, som bör tillträda den 1 november 2004. Nicefördragets bestämmelser om kommissionen och omröstning i rådet kommer att träda i kraft samma dag. De nödvändiga samråden med Europaparlamentet om dessa frågor kommer att avslutas senast i slutet av januari 2003. Den ovannämnda ordningen kommer att garantera att de nya medlemsstaterna deltar fullt ut i unionens institutionella ram."

Dessutom lägger den aktuella utvidgningen "grunden för en union med stora utsikter till hållbar tillväxt och en viktig roll att spela för att konsolidera stabilitet, fred och demokrati i och utanför Europa. De nuvarande och de anslutande staterna uppmanas att i enlighet med sina nationella ratificeringsförfaranden ratificera fördraget i tid så att det kan träda i kraft den 1 maj 2004."

Den 16 april 2003 undertecknade Cyperns president Tassos Papadopoulos Cyperns fördrag om anslutning till EU. Undertecknandet av detta historiska fördrag gjordes vid en särskild ceremoni i Aten. Det representerar ytterligare ett steg mot europeiskt enande och är en milstolpe i Cyperns historia. Samtidigt utgör det kronan på verket på Cyperns långa och mödosamma strävan att formellt bli en del av den europeiska familjen, till vilken ön alltid hört geografiskt, historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt.

Cypern kommer tillsammans med de andra nio kandidatländerna Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Tjeckien och Slovenien att bli fullvärdiga medlemsstater i EU den 1 maj 2004. Fram till dess kommer Cypern som aktiv observatör att delta i EU:s arbete och institutioner.

I ett uttalande i samband med undertecknandet av anslutningsfördraget sade president Papadopoulos att "undertecknandet av anslutningsfördraget utgör ett stort och historiskt ögonblick som avgör Cyperns framtida väg. Samtidigt utgör det kronan på verket på det cypriotiska samhällets enorma insatser och är även en markering att Cypern accepteras av en familj till vilken ön alltid hört geografiskt, historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt."

"Denna historiska gärning blir ännu mer betydelsefull om den ses mot bakgrund av de särskilda förhållandena på Cypern, den tragiska invasionen, den fortsatta turkiska ockupationen av en del av vårt land och de grava konsekvenserna av denna."

"Cypern inte bara uthärdade de omvälvande konsekvenserna av ockupationen utan har idag, trots stora svårigheter och många hinder, genom hårt arbete, ihärdighet och tålamod lyckats uppnå sitt mål att bli medlem i EU. Nu strävar man efter att skapa förhållanden som kan fungera som katalysator för att uppnå en fredlig, varaktig, praktisk, funktionell och rättvis lösning på Cypernfrågan. En lösning som gynnar alla cyprioter och bidrar till fred, säkerhet och stabilitet i östra Medelhavet."

"För att kunna uppnå detta historiska resultat har hjälp och stöd från Grekland, de politiska ledarna och det grekiska folket, varit av avgörande betydelse. Cypern står i tacksamhetsskuld till alla de andra medlemsländerna i EU, kommissionen och Europaparlamentet."

"Från och med nu har Cypern möjlighet att erbjuda alla sina medborgare, även turkcyprioterna, inte bara fred, ökad säkerhet och respekt för allas rättigheter, utan också sin vision, sin ambition och de strålande framtidsutsikter som anslutningen till EU ger upphov till."

"Cyperns anslutningsförhandlingar genomfördes i en positiv och konstruktiv miljö. Cypern har alltid varit steget före de andra kandidatländerna med sina prestationer och har ständigt fått motta beröm och gratulationer från EU-tjänstemän för det sätt på vilket Cypern skött förhandlingarna."

"Under alla år har harmoniseringsarbetet pågått i tillfredställande takt och det cypriotiska samhället har gjort alla nödvändiga uppoffringar för att kunna vara redo att integreras i den europeiska familjen. Det statliga maskineriet engagerade sig självt i nära och harmoniskt samarbete med representanthuset och organiserade grupper för att slutföra denna ambitiösa uppgift."

Anslutningsförhandlingar och harmonisering

I mars 1998 utsågs den före detta presidenten George Vassiliou till chefsförhandlare för förhandlingarna om Cyperns anslutning till EU och koordinator för harmoniseringsprocessen.

Anslutningsförhandlingarna med Cypern som inleddes den 3 april 1998 innefattade en analytisk genomgång av gemenskapens regelverk (acquis screening). Denna genomgång gjordes för att bestämma inom vilka områden lagändringar skulle komma att behövas för att de cypriotiska lagarna skulle kunna harmoniseras med EU:s lagar. Under år 2000 avslutades genomgången av regelverket fram till den 1 januari 2000.

Genomgången av regelverket har sedan dess gjorts inom ramen för anslutningsförhandlingarna. Den 10 november 1998 påbörjades omfattande diskussioner om varje enskilt kapitel i regelverket.

Under hela tiden som anslutningsförhandlingarna pågick fäste Cypern stor vikt vid att de skulle avslutas i tid. Man var fullt medveten om att anslutningen inte bara innefattade en harmonisering med gemenskapens regelverk utan även en förstärkning av landets administrativa kapacitet som kommer att göra det möjligt att införa och kontrollera tillämpningen av de harmoniserade lagarna. I detta avseende vidtar Cypern alla nödvändiga åtgärder för att skapa och stärka erforderliga institutioner och mekanismer.

De 31 delar som inom ramen för anslutningsförhandlingarna avhandlades framgångsrikt var fri rörlighet för varor, fri rörlighet för kapital, frihet att erbjuda tjänster, fri rörlighet för personer, företagsrätt, fiskerätt, ekonomiska och monetära unionen, statistik, socialpolitik och arbetslöshet, industripolitik, små och medelstora företag, vetenskap/forskning, utbildning, telekommunikation och informationsteknologi, kultur och audiovisuell politik, konsument- och hälsoskydd, tullunion, externa relationer, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), budgetkontroll, energi, transportpolitik, miljö, rättsliga och inrikes frågor (RIF), regionalpolitik, skattefrågor, institutioner, konkurrenspolitik, jordbruk, finansiella bestämmelser/budgetbestämmelser samt övriga frågor.

I november 1998 lade kommissionen fram sin första lägesrapport om Cypern. Rapporten avslutas med en positiv utvärdering av Cyperns förmåga och strävan att anta gemenskapens regelverk. Denna utvärdering upprepades i den andra rapporten från november 1999.

I november 2000 lade kommissionen fram sin tredje lägesrapport om Cypern. Rapporten fastställde klart och tydligt att Cypern var ett av endast två kandidatländer som helt och fullt uppfyllde alla politiska och ekonomiska kriterier från Köpenhamn samt att landet hade gjort stora framsteg i harmoniseringen av många delar av gemenskapens regelverk. Faktum är att vid Cyperns-EU:s associeringsråd den 15 maj 2001 gratulerade utrikesministrar från EU Cypern till dess höga grad av harmonisering med gemenskapens regelverk.

Den lägesrapport om Cypern som kommissionen lade fram den 13 november 2001 noterade de viktiga framsteg som Cypern gjort i riktning mot full harmonisering av gemenskapens regelverk såväl som landets starka engagemang för att framgångsrikt avsluta förhandlingarna så snart som möjligt. Rapporten framhöll att Cypern fortsatte att uppfylla de politiska kriterierna från Köpenhamn. Den betonade att Cypern kommit långt i olika delar av gemenskapens regelverk och att landet i jämn takt hade fortsatt att harmonisera lagarna, så väl som att instifta och utveckla nödvändiga administrativa institutioner. Man noterade också att stora framsteg hade gjorts vad gäller införandet av de punkter som lagts fram i partnerskapet inför anslutningen samt i det nationella programmet för antagandet av det gemensamma regelverket.

2002 års lägesrapport om Cypern noterade att Cypern (och Malta) var de enda två kandidatländer som uppfyllde både de politiska och de ekonomiska kriterierna från Köpenhamn. Man upprepade också slutsatserna från 2001 års rapport med tillägget att Cypern hade uppnått en stark ekonomisk tillväxt under det gångna året.

I sin rapport fann kommissionen att Cypern till stora delar hade uppnått en hög grad av harmonisering och att landet i princip hade den administrativa kapacitet som krävdes för att införa gemenskapens regelverk inom en rad områden. Man noterade också att Cypern i stort sett mötte de åtaganden de åtagit sig under anslutningsförhandlingarna och avslutade: "Med tanke på de framsteg Cypern gjort sedan 1998 års rapport, den grad av harmonisering som Cypern uppnått vid denna tidpunkt och dess tidigare meriter rörande genomförandet av de åtaganden de åtagit sig under förhandlingarna, utgår kommissionen från att Cypern kommer att kunna bli medlem inom den givna tidsramen."

Finansiellt och tekniskt samarbete

Sedan 1977 har Cypern och EEG undertecknat fyra protokoll om finansiellt och tekniskt samarbete som ger ekonomiskt stöd på sammanlagt € 210 miljoner. Stödet inkluderar lån, bidrag, särskilda lån och bidrag till bildande av riskkapital.

Den totala summan av de två första finansprotokollen (€ 30 resp. 40 miljoner) användes för att finansiera utvecklingen av infrastrukturen, bland annat avloppsprojektet i Nicosia (steg II), vattenutvecklings- och vattentillgångsprojektet i Vassilikos-Pentaskinos, energiprojektet i Dhekelia, fas I av vattenledningsprojektet Southern Conveyor och projektet att restaurera gatorna Ledras och Onasagorou i Nicosia samt Kyrenia-avenyn (i den ockuperade delen av Nicosia) – the Nicosia Master Plan.

Delar av tillgångarna i ovanstående finansprotokollet användes i bikommunala projekt som även gynnade den turkcypriotiska delen av befolkningen.

Det tredje finansprotokollet på totalt € 62 miljoner som undertecknades 1989 användes till att finansiera projekt i de produktiva sektorerna för att underlätta för dessa under en övergångsperiod med nya konkurrensvillkor som uppstod på grund av tullunionen mellan Cypern och EU.

Fjärde finansprotokollet

Fjärde finansprotokollet mellan EU och Cypern undertecknades 1995 och gällde till en början fram till utgången av 1998. Det gav ekonomiskt stöd på totalt € 74 miljoner i form av lån (€ 50 miljoner), bidrag (€ 22 miljoner) och riskkapital (€ 2 miljoner). Syftet med detta protokoll var att finansiera projekt dels för social och ekonomisk utveckling på Cypern, dels för att underlätta för den cypriotiska ekonomin under en övergångsperiod, med tanke på landets anslutning till EU.

Den 10 mars 1999 undertecknades ett tilläggsprotokoll som förlängde det fjärde finansprotokollets giltighetstid till den 31 december 1999. Förlängningen syftade till att erbjuda en möjlighet att betala ut det fjärde finansprotokollets hela bidragsdel till stöd för harmonisering och teknisk hjälp samt för att stödja satsningar på en lösning på Cypernfrågan.

Följande projekt godkända enligt bestämmelserna i det fjärde finansprotokollet har klassats som bikommunala:

Samhällsutveckling
Översättning av delar av gemenskapens regelverk till turkiska

Budgetförordning 555/2000

I mars 2000 antog ministerrådet "Förordning för genomförandet av Cyperns och Maltas strategi inför anslutningen" (2000-2004). Förordning 555/2000 bidrog med € 57 miljoner till Cypern för att underlätta genomförandet av strategin inför anslutningen.

Projekt som finansieras med tillgångar från budgetförordningarna måste uppfylla de villkor som satts upp inom ramen för partnerskapet inför anslutningen och det nationella programmet för införandet av gemenskapens regelverk. Förordningen innehåller en särskild bestämmelse för finansiering av bikommunala projekt som skall underlätta utvecklingen av närmare relationer mellan grek- och turkcyprioter. Hur pengarna har fördelats framgår av tabellen nedan.

Godkända bikommunala projekt för år 2000 och år 2001 inkluderar upprustningen av gamla stan i Nicosia på båda sidor om stilleståndslinjen, ökade kontakter mellan fackförbunden på Cypern samt en kommunikationsstrategi med syfte att utbilda allmänheten i frågor som rör EU.

Cypriotiska staten främjar och uppmuntrar bikommunala projekt som syftar till utvecklingen av samarbetet mellan grek- och turkcyprioter och som underlättar deras samexistens i en stat i enlighet med FN:s resolutioner om Cypern.

Generellt sett är handelsrelationerna mellan EU och Cypern väl utvecklade. År 2000 importerade EU varor från Cypern till ett värde av € 999 miljoner (jämfört med € 607 miljoner år 1999). Under samma period exporterade EU varor till Cypern för € 3,1 miljarder (jämfört med € 2,4 miljarder år 1999).

Europeiska Unionen och Cypernfrågan

1974-1990

Europeiska unionen, och tidigare Europeiska gemenskapen, har visat stor känslighet och stort intresse för Cypernfrågan.

Det faktum att Cypern genom ett associationsavtal 1972 är bundet till unionen, Cyperns läge, stabiliteten (som är av stor vikt för EU, både politiskt och ekonomiskt), och det faktum att de i Cypernfrågan involverade parterna Grekland, Storbritannien och Turkiet har särskilda band till EU har spelat stor roll för att utveckla unionens intresse för och delaktighet i frågan.

Det europeiska politiska samarbetet (EPS), som senare utvecklades till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, fokuserades på Cypern 1974.

Till följd av statskuppen mot Cyperns president, ärkebiskop Makarios, gjorde det franska utrikesministeriet å de nio medlemsstaternas i EEG vägnar ett uttalande den 16 juli 1974. De nio regeringarna uttryckte sin oro över händelsen och bekräftade "sin hängivenhet för Cyperns självständighet och territoriella integritet och sin motsättning mot alla former av störningar och konflikter som trotsar dessa". (Källa: Reuter)

Efter Turkiets invasion av Cypern den 20 juli 1974 gjorde de nio utrikesministrarna i EEG ett nytt uttalande den 22 juli 1974. Med säkerhetsrådets resolution 353 som grund uppmanade de nio i uttalandet alla parter till vapenvila, att samarbeta med FN:s fredsbevarande styrka och att arbeta för återupprättandet av konstitutionell ordning på Cypern. De framförde också sitt stöd för Storbritanniens initiativ att i Genève organisera överläggningar med alla inblandade parter.

Situationen diskuterades också vid ett möte mellan de nio utrikesministrarna i Paris den 16 september 1974. Djupt oroade över situationen på Cypern, där flyktingar tvingades fly från den ockuperade delen av Cypern, beslutade ministrarna att omedelbart bistå med finansiell hjälp och mat. Samtidigt återupprepade de sin hängivenhet för Cyperns självständighet och territoriella integritet.

Europeiska gemenskapen och dess medlemmar ansåg det lämpligt att en lösning på Cypernfrågan kom från FN. Därför stödde man FN:s generalsekreterares insatser för att finna en rättvis och varaktig lösning på Cypernfrågan baserad på FN:s resolutioner. EG avstod från att ta egna initiativ och såg sig själva mer som ett stöd under FN:s insatser. Då Grekland blev medlem i gemenskapen 1981 blev EG:s politik i Cypernfrågan mer aktiv. Målet var att med ökade ansträngningar kunna förhandla fram en lösning inom ramen för FN:s satsningar.

Utropandet av den så kallade "Turkiska Republiken Norra Cypern" 1983 och Turkiets därpå följande erkännande av den illegala staten ledde till en kraftfull respons från EG och en ökad ansträngning från de tio medlemsstaterna att aktivare bidra till FN:s försök att lösa frågan.

Den 16 november 1983 gjorde de tio medlemsstaterna i EG ett gemensamt uttalande där de kraftigt tillbakavisade utropandet som innebar bildandet av den "Turkiska Republiken Norra Cypern" utan hänsyn till FN:s resolutioner. De tio upprepade åter sitt ovillkorliga stöd för Cyperns oberoende, självständighet och territoriella integritet och för Cyperns enande. De sade också att de även fortsättningsvis betraktar president Kyprianous regering som den enda legitima regeringen i Republiken Cypern. Vidare uppmanades alla berörda parter att inte erkänna denna handling som skapar en mycket allvarlig situation i området. När Turkiet erkände det olagliga självstyret de hade etablerat i den del av Cypern som de hade ockuperat, uppmanade de tio medlemsstaterna i ett nytt uttalande den 27 mars 1984 Turkiet att dra tillbaka detta erkännande och utlovade sitt stöd till FN:s generalsekreterare i utövandet av hans medlingsuppdrag i enlighet med säkerhetsrådets resolution 541. EU:s position, dvs. att inte erkänna den olagliga staten, återupprepades av EU-domstolen i en dom från juli 1994 (mål 342/92).

De ministrar som träffades inom ramen för det europeiska politiska samarbetet (EPS), följde ingående utvecklingen på Cypern och generalsekreterarens försök att nå en lösning, något man också aktivt uppmuntrade. De tio medlemsstaternas uttalanden i FN:s generalförsamling vittnar om intresset för en rättvis och varaktig lösning på Cypernfrågan, något som gemenskapens medlemmar underströk "kommer att trygga Cyperns oberoende, självständighet, territoriella integritet och enande i enlighet med de relevanta FN-resolutionerna". (Tal av Roland Dumas, Frankrikes utrikesminister och ordförande i EEG:s ministerråd vid FN:s generalförsamlings 44:e möte den 26 september 1989.)

Även i juni 1985 när regimen i den ockuperade delen av Cypern organiserade så kallade "presidentval" gjorde de tio medlemsstaterna ett uttalande där de åter upprepade att de inte erkänner den "Turkiska Republiken Norra Cypern" och därför inte heller kommer att erkänna någon så kallad "konstitutionell" utveckling på norra Cypern (10 juni 1985).

EPS diskuterade i stor utsträckning utvecklingen på Cypern rörande de samtal som hölls under FN:s generalsekreterares beskydd och de förslag han kom med i mitten av 80-talet då Cypernfrågan diskuterades upprepade gånger vid de europeiska rådsmötena.

Efter en diskussion om Cypernfrågan vid Europeiska rådets möte i Dublin 25-26 juni 1990 antog rådet följande deklaration:

"1. Europeiska rådet diskuterade Cypernfrågan mot bakgrund av dödläget i den interkommunala dialogen.

2. Europeiska rådet, djupt oroat över situationen, bekräftar ånyo till fullo sina tidigare deklarationer och sitt stöd för Cyperns enande, oberoende, självständighet och territoriala integritet i enlighet med de relevanta FN-resolutionerna. Rådet upprepade att Cypernproblemet påverkar EG-Turkietrelationen, och med vikten av den relationen i åtanke, betonade rådet behovet av att snarast undanröja de hinder som hindrar effektiva interkommunala samtal med syfte att finna en rättvis och varaktig lösning på Cypernfrågan med generalsekreterarens medling som bas, så som det nyligen åter bekräftades i säkerhetsrådets resolution 649/90."

Dublindeklarationen introducerade ett nytt element jämfört med EG:s tidigare deklarationer, nämligen det att Cypernproblemet påverkar relationerna mellan gemenskapen och Turkiet.

Europeiska rådet och EPS var inte de enda instanser där gemenskapen visade aktivt intresse för Cypernfrågan. Europaparlamentet har, med den känsla de visat i fall rörande mänskliga rättigheter, demokratiska principer, lag och ordning och med sin tillgivenhet för europeiska värderingar, hela tiden intresserat sig för Cypernfrågan.

Frågor om mänskliga rättigheter och humanitära frågor rörande den turkiska invasionen och ockupationen av delar av Cyperns territorium figurerar i förgrunden i parlamentet, inte bara i de resolutioner som parlamentet har antagit utan även i dess interpellationer till kommissionen och rådet.

På så sätt har förstörelsen och plundringen av Cyperns kulturarv, flyktingarna, de saknade, enklaverna och behovet av återupprättande av alla cyprioters mänskliga rättigheter blivit permanenta inslag i parlamentets resolutioner om Cypern. Den resolution som Europaparlamentet antog i mars 1988 är ett tydligt exempel på parlamentets intresse för Cypernfrågan och vilken nivå det ligger på.

Under rubriken "Angående återupprättandet av ordning på Cypern" noterar parlamentet att "den olagliga ockupationen av territorium tillhörande ett land som associeras till gemenskapen med en annan partnerstats militära krafter är en tung stötesten för normaliseringen av relationen med den senare, dvs. Turkiet" (§2), medan man i §3 "ber utrikesministrarna som träffas inom ramen för EPS att undersöka de möjligheter som finns för återupprättande av ordning på Cypern samt att särskilt uppmärksamma möjligheterna att återuppta förhandlingarna mellan de båda folkgrupperna under FN:s generalsekreterares beskydd. Syftet med förhandlingarna är att skapa en federation med beståndsdelar som är proportionella mot befolkningen. Detta skulle garantera de två folkgrupperna deras rättigheter, befria ön från utländska truppers närvaro, garantera fri rörlighet, fri etablering, de båda folkgruppernas äganderätt samt garantera grek- och turkcyprioternas säkerhet. Man skall också regelbundet underrätta Europaparlamentet." Rubrikerna III och IV tillägnas de saknade och förstörelsen av kulturarvet.

Totalt sett är Europaparlamentets ståndpunkt, vilket visats i dess många Cypernresolutioner, att Cypernproblemet helt klart är ett europeiskt problem. Det innefattar grundläggande principer och värderingar som ligger till grund för den Europeiska unionen. Med tanke på detta är det av största vikt för parlamentet att en lösning på problemet baseras på dessa principer och värderingar.

Från juli 1990 till idag

Som en följd av Cyperns ansökan om medlemskap i Europeiska gemenskapen (3 juli 1990) ökade gemenskapens intresse för Cypernfrågan betydligt.

I sitt utlåtande från 1993 behandlade Europeiska kommissionen utförligt Cypernproblemet med hänsyn till Cyperns EU-ansökan och eventuella medlemskap. Kommissionen anser att sig "övertygad om att Cyperns medlemskap i gemenskapen kommer att resultera i ökad säkerhet och tillväxt och att det skulle föra de två folkgrupperna på ön närmare varandra" (§ 46). Man noterade också att "FN:s generalsekreterare är medveten om att han kan räkna med gemenskapens stöd i sin fortsatta strävan att uppnå en politisk lösning på Cypernfrågan" (§ 49) och menade att "kommissionen måste se till möjligheten att man i de interkommunala samtalen trots generalsekreterarens försök misslyckas med att nå en politisk lösning inom en överskådlig framtid. Skulle så vara fallet anser kommissionen att situationen måste utvärderas på nytt med hänsyn till de olika parternas ståndpunkt och att Cyperns medlemskap i gemenskapen skall övervägas på nytt i januari 1995 (§ 51).

Rådet för allmänna frågor i Luxemburg den 4 oktober 1993 stödde kommissionens inställning och den 7 februari 1994 utsågs kommissionär Serge Abou till EU:s observatör vid de interkommunala samtalen. Dessa började samma dag med samtal om förtroendebyggande åtgärder under FN:s generalsekreterares överinseende.

EU:s observatör följde samtalen som än en gång misslyckades på grund av den turkcypriotiske ledaren Rauf Denktash. Generalsekreterarens rapport till säkerhetsrådet lydde: "Säkerhetsrådet står inför ett redan välkänt scenario: avsaknaden av en överenskommelse huvudsakligen på grund av bristande politisk vilja hos den turkcypriotiska sidan." (FN:s generalsekreterares rapport till säkerhetsrådet den 30 mars 1994). Europeiska rådets möte på Korfu 24-25 juni samma år tog också upp Cypernfrågan och beslutade att nästa utvidgningsfas skulle involvera Cypern och Malta, ett beslut som återbekräftades vid Europeiska rådets möte i Essen 9-10 december.

Trots Turkiets kraftiga reaktion vägrar EU Turkiet vetorätt i fråga om Cyperns EU-medlemskap. Att en lösning på Cypernfrågan blir ett villkor för Cyperns inträde i unionen skulle i princip innebära att Turkiet får den rätten. FN-ledda försök att finna en lösning visar att avsaknaden av politisk vilja från den turkiska sidan är den främsta orsaken till att inga framsteg gjorts. Att en lösning på Cypernfrågan blir ett villkor för Cyperns medlemskap, mot bakgrund av att Turkiet motsätter sig detta, skulle ytterligare påverka problemet negativt och fortsatt hämma försöken att finna en lösning.

Rådet för allmänna frågor i Bryssel den 6 mars 1995 omprövade Cyperns ansökan om medlemskap och efter att ha utvärderat EU-observatörens rapport om Cypern beslutade man att anslutningsförhandlingarna på basis av kommissionens förslag skulle börja sex månader efter 1996 års regeringskonferens. Rådet beklagade också bristen på framsteg i de interkommunala samtalen och upprepade sin ståndpunkt att Cyperns medlemskap i gemenskapen kommer att resultera i ökad säkerhet och tillväxt hos båda folkgrupperna och framförallt hos turkcyprioterna. Europeiska rådets efterföljande möten har på nytt bekräftat denna ställning.

Utsikterna om anslutningsförhandlingar ledde till märkbart ökat intresse och engagemang hos unionen i FN:s generalsekreterares försök att nå en politisk lösning. Ett antal ordförandeskap har utsett särskilda representanter som har fått till uppgift att följa samtalen och medla mellan de inblandade parterna för att underlätta att nå en lösning. Enskilda EU-medlemsstater har gjort liknande insatser, samtidigt som det finns ett ökat samförstånd mellan unionen, FN:s generalsekreterare och andra internationella aktörer.

I sin historiska rapport “Agenda 2000: Utmaningen med utvidgning" som innehåller de slutliga rekommendationerna för anslutningsförhandlingarna avhandlade Europeiska kommissionen även Cypern och Cypernfrågan (15 juli 1997). I rapporten står bland annat:

"Utsikter för en politisk lösning"

"I utlåtandet från 1993 uppmärksammades Cyperns fortsatta delning. Försök att, främst under FN:s överinseende, finna en politisk lösning på Cypernfrågan i enlighet med FN:s olika förslag, har inte fått något genomslag. FN hade täta kontakter med ledarna för båda folkgrupperna under första halvan av 1997, vilket nu har lett till samtal öga mot öga mellan dem under FN:s överinseende. Det finns en chans till framgång före presidentvalet på Cypern i februari 1998."

"Lösningens utformning, en bikommunal federation med två zoner, är väl etablerad och stöds av unionen. Ett antal möjligheter med olika konstitutionella och territoriella arrangemang har undersökts för att införa den och början till ett eventuellt samförstånd har ibland kunnat skönjas. Hittills har det dock inte funnits någon tillräcklig sporre för att de två folkgrupperna ska kunna nå en lösning."

"Unionen är fast besluten att spela en positiv roll när det gäller att skapa en rättvis och varaktig lösning i enlighet med FN:s resolutioner. Det status quo som upprätthålls på ön och som strider mot internationell lag hotar stabiliteten på ön och i regionen och medför konsekvenser för Europas säkerhet i stort. Unionen kan inte och önskar inte heller att blanda sig i den institutionella ordningen som parterna måste enas om. Den kan dock stå till förfogande för råd om en sådan ordnings jämförbarhet med gemenskapens regelverk. Utsikterna om ett medlemskap, vars politiska och ekonomiska fördelar nu börjar bli synliga för turkcyprioter såväl som för grekcyprioter kan visa sig vara just den sporre som behövs."

Förhandlingsstarten i mars 1998 ökade ytterligare unionens engagemang i försöken att lösa Cypernfrågan. Unionens ståndpunkt är den att även om det är att föredra att ett enat Cypern går med i EU, så är en lösning på Cypernfrågan inte ett villkor för inträde i unionen. Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 uttalade rådet tydligt denna ståndpunkt i sina slutsatser. Unionen har vid alla tillfällen uttryckt sitt stöd för FN:s generalsekreterares försök att finna en lösning genom interkommunala samtal. Den har också vid ett flertal tillfällen uttalat sin ståndpunkt vad gäller lösningens innehåll. Den måste, betonar unionen, utformas i enlighet med relevanta FN-resolutioner.

Vidare är det unionens, liksom Cyperns regerings, oförändrade uppfattning att Cyperns inträde i EU medför stora fördelar för turkcyprioterna på alla sätt, och att turkcyprioterna måste inse dessa fördelar. Cyperns president har dessutom bett turkcyprioterna att utse representanter till förhandlingarna om Cyperns anslutning till EU. Förfrågan som gick till turkcyprioterna den 12 mars 1998 välkomnades av EU men avslogs av det turkcypriotiska ledarskapet.

Europeiska unionen hade en aktiv roll i lanseringen och stödet av G8-mötets initiativ, bekräftat av säkerhetsrådets resolution 1250, vilket ledde till att de interkommunala samtalen återupptogs 1999. Att dessa samtal misslyckades berodde på att den turkcypriotiske ledaren drog sig tillbaka. Det i sin tur resulterade i ökat engagemang från unionens sida att förmå parterna att återuppta en meningsfull dialog.

Europaparlamentets ordförande Nicole Fontaines och Europeiska kommissionens ordförande Romano Prodis besök på Cypern i oktober-november 2001 speglar detta ökade engagemang och bidrog till den turkiska sidans förändrade attityd och återupptagandet av samtal om en lösning på Cypernproblemet i januari 2002.

I ett tal i en särskild plenarsession i representanthuset den 25 oktober 2001 upprepade Europeiska kommissionens ordförande tillsammans med kommissionsledamoten ansvarig för utvidgning, Günter Verheugen, bland annat att även om EU skulle bli mycket glada om FN:s ansträngningar att hitta en lösning bar frukt före utvidgningen, så är det inte ett villkor för att Cyperns skall kunna ansluta sig till EU.

Romano Prodi betonade också att ett EU-medlemskap medför fördelar för alla cyprioter. Särskilt de cyprioter som bor i den norra delen kommer raskt att kunna komma ifatt ekonomiskt och höja sin levnadsstandard.

Samma otvetydiga budskap vad gäller Cyperns medlemskap i än starkare ordalag gav Europaparlamentets ordförande Nicole Fontaine under sitt officiella besök på Cypern 22-23 november 2001.

Sedan toppmötet i Dublin (juni 1990) har gemenskapen uttryckligen kopplat samman relationen Turkiet-Cypernfrågan. Turkiets ansökan om medlemskap i unionen har givit unionen nya medel att utöva sitt inflytande på Turkiet i fråga om Cypernproblemet. På så sätt har Cypernproblemet en framträdande plats i de fastställda principerna för partnerskap inför anslutningen mellan unionen och Turkiet. "Europeiska unionen uppmuntrar Turkiet att fortsätta att stödja FN:s generalsekreterares försök att få ett framgångsrikt slut på den process som syftar till en omfattande lösning på Cypernproblemet".

En betydande utveckling skedde vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999, då det särskilt betonades att "en politisk lösning underlättar Cyperns anslutning till Europeiska unionen. Om ingen lösning har uppnåtts vid slutet av anslutningsförhandlingarna kommer rådets beslut om anslutning att fattas utan att ovanstående utgör något villkor. Härvid kommer rådet att beakta alla relevanta faktorer." Slutsatserna i Helsingfors klargjorde därmed tydligt att om ingen politisk lösning uppnåtts på Cypernfrågan så är det ändå inget hinder för ön att ansluta sig till EU.

Europeiska rådet i Laeken 14-15 december 2001 refererar särskilt till Cypern: "Europeiska rådet välkomnar de möten som nyligen hölls mellan ledarna för de grek- och turkcypriotiska folkgrupperna och uppmuntrar dem att fortsätta sitt arbete för att uppnå en övergripande lösning under överinseende av Förenta nationerna, i enlighet med relevanta resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd."

Europeiska rådet i Sevilla 21-22 juni 2002 bekräftade också att de i Helsingfors antagna slutsatserna är grunden för EU:s ståndpunkt vad gäller Cypern och att EU även fortsättningsvis föredrar att ett enat Cypern träder in i unionen. Rådet i Sevilla uttryckte sitt fulla stöd för FN:s generalsekreterares insatser och uppmanade ledarna för de båda folkgrupperna "att intensifiera och påskynda sina förhandlingar för att tillvarata detta unika tillfälle att komma fram till en övergripande uppgörelse som överensstämmer med relevanta resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd, och hoppas att den träffas före förhandlingarnas slut". Vidare konstaterades att "vid avsaknad av en lösning kommer beslutet som tas av Europeiska rådet i Köpenhamn i december att grundas på de slutsatser som antogs vid rådets möte i Helsingfors 1999".

Då man på nytt bekräftade besluten tagna i Köpenhamn angående Cyperns inträde i EU, berörde Europeiska rådet i Bryssel 20-21 mars 2003 även utvecklingen på Cypern. Man beklagade att FN:s generalsekreterares insatser inte hade givit något resultat. I sina slutsatser uttryckte rådet sitt starka stöd för generalsekreterarens insatser och för förhandlingar grundade på hans förslag. Man uppmanade alla inblandade parter, särskilt den turkcypriotiska ledningen, att utvärdera sin ställning och fortsätta sträva efter en rättvis, varaktig och fungerande lösning.

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 diskuterade de 15 EU-medlemsstaterna situationen på Cypern och beslutade att: "I överensstämmelse med punkt 3 kommer Cypern att antas som ny medlemsstat i Europeiska unionen, eftersom anslutningsförhandlingarna med Cypern har slutförts.

Europeiska rådet bekräftar emellertid att det bestämt föredrar att ett enat Cypern ansluter sig till Europeiska unionen. I detta sammanhang välkomnar Europeiska rådet grekcyprioternas och turkcyprioternas åtagande att fortsätta att förhandla för att nå en helhetslösning av Cypernproblemet senast den 28 februari 2003 på grundval av FN:s generalsekreterares förslag. Europeiska rådet anser att de förslagen erbjuder ett unikt tillfälle att nå en lösning under de kommande veckorna och uppmanar ledarna för den grekcypriotiska och den turkcypriotiska folkgruppen att utnyttja detta tillfälle."

"Unionen erinrar om sin beredvillighet att i anslutningsfördraget anpassa villkoren för en uppgörelse, i enlighet med de principer som EU grundas på. Vid en uppgörelse skall rådet enhälligt på grundval av förslag från kommissionen besluta om anpassningar av villkoren för Cyperns anslutning till EU med hänsyn till den turkcypriotiska befolkningsgruppen."

"Europeiska rådet har beslutat att tillämpningen av regelverket på den norra delen av ön skall skjutas upp om ingen lösning nås, fram till dess att rådet enhälligt beslutar något annat på grundval av ett förslag från kommissionen. Rådet uppmanar kommissionen att under tiden i samråd med Cyperns regering överväga tillvägagångssätt för att främja den ekonomiska utvecklingen på Cyperns norra del och föra den närmare unionen."

Alla EU-institutioner (Europeiska rådet, ministerrådet, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet) fokuserade på Cypernfrågan med syfte att uppnå en rättvis och varaktig lösning inom ramarna för FN och i enlighet med relevanta FN-resolutioner. Framstående bland dessa var Europaparlamentet, med legitimitet som det tilldelats genom medlemsstaternas medborgares direkta val av dess ledamöter. Till följd av Cyperns ansökan om medlemskap utsåg parlamentets utrikeskommitté en rapportör, den nederländska liberalen och Europaparlamentarikern W. Berthtens. Denne efterträddes senare av Luxemburgs f.d. utrikesminister Jacques Poos, numera Europaparlamentariker och medlem i parlamentets socialistiska rörelse.

I en serie rapporter om Cyperns ansökan om medlemskap, och de resolutioner som parlamentet antog baserade på dessa rapporter behandlade parlamentet även utförligt Cypernfrågan.  Det klargjorde hur det ställer sig till utvecklingen på Cypern med hänsyn till samtalen, även innehållsmässigt: behovet av respekt för internationell lag, implementeringen av FN-resolutioner, respekt för alla cyprioters mänskliga rättigheter, Turkiets tillämpning av de domar som domstolen för mänskliga rättigheter fastställt samt andra humanitära frågor, framför allt problemet med de saknade personerna.

Den 16 april 2003 undertecknade Cyperns president Tassos Papadopoulos och utrikesminister Georgios Iacovou i Aten Cyperns anslutningsfördrag till Europeiska unionen.

Bifogat till anslutningsfördraget fanns också Cypernprotokollet som "utesluter införandet av gemenskapens regelverk i de delar av Republiken Cypern som cypriotiska staten inte effektivt kontrollerar". Vid en lösning på Cypernfrågan "skall ett enat råd på kommissionens inrådan besluta om omarbetning av villkoren för Cyperns inträde i EU med hänsyn till det turkcypriotiska folket".

Protokollet bekräftar de undertecknande parternas "engagemang för en allomfattande lösning på Cypernfrågan i enlighet med relevanta FN-resolutioner och deras starka stöd för FN:s generalsekreterares insatser att lösa problemet". Vidare noteras att "EU är redo att anpassa villkoren för en lösning till de principer varpå EU bygger". Protokollet uttrycker även EU:s önskan att Cyperns inträde i EU "skall gynna alla cypriotiska medborgare och främja fred och försoning".

Det står också att ingenting i protokollet skall förhindra ekonomiska åtgärder i de områden som inte kontrolleras av cypriotiska staten och att dessa åtgärder inte skall påverka införandet av gemenskapens regelverk i andra delar av Cypern på de villkor som finns uppställda i anslutningsfördraget.

                                                                                                               upp

    photos from Cyprus »